Det var längesedan jag skrev nu. Jag har sagt det förut o jag säger det igen. Inlägg via mobilen -JAAAA tack!
Funkar dock inte på min mob.

Nu skulle inlägget inte handla om min telefon utan om Liam.

Förra onsdagen (3/2) vände han sig från rygg till mage för första gången. Från mage till rygg vände han sig innan han ens var 2 mån har jag för mig (har det uppskrivet). Han är bäst den här killen, så ivrig, glad och nyfiken på livet.

Han har en envis tand som i mer än en månad försökt komma upp. Den sitter till vänster på hans underkäke. OJoj vad det kliar där! Man får hjälpa till o gnugga ibland, då blir han glad.

Liam har en kärra, hans gå-stol. Oj vad han älskar den. Idag blev den dock totalt nedbajsad, då han "luftades" lite eftersom han var röd på baken. Ingen bra idé alls. Kiss överallt, bajs överallt. Det resulterade i ett bad och grovrengöring av gåstol.

Liam sover nu så eg borde jag göra det med. Men han och hans far har ockuperat min del av sängen =/.

Kram på er

usch vad lite jag sovit! o känner mig krasslig. Öm i lederna. Änskar mig inget mer än att bli lite bortskämd av Linus idag. Hoppas går ju ;)!!!


Liam är på gott humör. Ligger och jollrar i soffan här bredvid. Gissa förresten vem det är som har flest paket under granen?

vilka är ni som läser min blogg?
Vet att ni säkert tröttnat lite eftersom jag varit lite dålig på att skriva....

nu har det blivit så här sent idag igen. Hur kommer det gå imorgon? Liam somnade skapligt idag så kommer vakna tidigt, pigg som bara den antar jag. Ojoj. Får bli att gå o lägga mig tidigt imorgon! (Som att de kommer ske ;)...).

Katrin och Ronja var här idag. Alltid lika trevligt.

Ser fram emot julafton, och minst liak mkt att bli frisk!!!

Rubriken är ett citat ifrån Madeleine Albright.
Jag älskar det citatet.
Det är så sant. Det är, tyvärr, väldigt vanligt förekommande att kvinnor hugger varandra i ryggen. Eller i avund agerar illa.

Varför är det så?
Jag har aldrig varit lagd åt det hållet. Visst jag har haft personer jag inte varit särskillt förtjust i. Jag kanske betett mig barnsligt, jag är bara människa. Men de gånger har det varit befogat.
Men aldrig beroende på om det är en tjej el kille. Eller pga av avund.

Ni kanske känner igen beteendet?
Ni kanske känner ngn, eller kanske tom ör sådan själv?
När ni ser en nyfriserad tjej tänker ni "subba!" istället för "vad snyggt!".

Jag har fått reda på några gr att det funnits ngn som inte gillat mig. Nästintill hatat mig. Det är helt ok för min del. Jag gillar inte alla här i världen. Att alla inte skulle gilla mig bekommer mig inte. Jag kan däremot tycka att det är lustigt ifall den personen i fråga som uttalat misstycke om mig, aldrig pratat med mig el inte inte alls känner mig. Sånt tycker jag är hellustigt.

Jag funkar som så att jag bildar min egen uppfattning.
Men det var inte pga detta som jag skriver detta inlägget.

Utan jag tänker på en nyfunnen vän. Denna tjej är nybliven mamma. Hon går igenom en ansträngande period då hennes dotter äter dåligt. Dottern har gjort det ett tag nu. Och hennes söta mamma är så stark. Så himla duktig. Hon skrev på nätet om besvärliga nätter. Som svar får hon att "värre blir det"... en "vänta du bara"-jargong sätter igång.
Är helt övertygad om att ingen av dessa menar att vara elaka. De menar nog absolut inte att göra henne eller någon annan ledsen. Är kanske tom helt ovetandes om vilken sits vederbörande pratar om.
Det gör mig bara ledsen... och irriterad. Att så många, så fort, är så duktiga på att säga att "det blir värre" utan att ens veta vad man pratar om.

När jag var gravid, tog sprutor i min ÖMMA stora mage varje kväll ajaj, kräktes ifr v2 med en veckas uppehåll i v 38 sen började det igen, foglossning, en fruktansvärd halsbränna som gjorde att ja hade svårt att dricka vatten ens, problem med magen, migrän och eneromt ont pga min reumatism. då fick jag, oftast, som svar att "VÄRRE BLIR DET !!!" med ett litet snett flin. När man pratade med ngn som hade barn. Jag brukade tänka "HUUUUR kan det bli värre????!". 
Man blev enormt misspepp av att höra sånt. Men på ngt sätt kände jag att -nej det blir BÄTTRE! 
Och visst blev det så!
Visst sena nätter/tidiga mornar. En arg Liam. En hungrig mamma. Men värre än hur jag hade det innan? Nej skulle inte tro det.

Hur som helst.... folk måste sluta negga.

Detta fixar du =)
 "Det finns en särskild  plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra"!
Vad vore världen utan Madeleine´s?....

Oh fy vad sent jag är uppe nu!
Grabbarna sover sedan länge. Jag har hunnit med att diska, plocka lite och fixa m lite julmat. (En behövlig rengöring av micron är gjord också. Jag o Linus är inte riktigt ense om vem det är som micrat med en nappflaska LIGGANDES i micron, men någon är det ;)...).
Har vilat också! Bara suttit och inte gjort ngt. Det förtjänar jag. Men usch vad tiden rusar iväg då!

Slagit in lite julklappar också. Nu ligger det ett par stycken under granen. Man börjar ju bli lite nyfiken ;)!


Liam har börjat skratta väldigt mkt! Det gjorde han ju iof väldigt tidigt. Vid 4 veckors ålder log han redan massor. Bm Lena var så imponerad ;).
Men nu skrattar han högt när man "Mumsar" honom på halsen/nacken. Eller när jag bara busar m honom generellt.
Han ler när han ser mig också. Förut brukade jag mötas av ett leende då jag själv satt och log mot honom. Nu kan jag sitta och göra annat, helt utan att le. När jag sedan kollar mot tex vagnen där Liam sitter så ser jag att han sitter och tittar på mig och LER stoort =). Gud vad det värmer! Helt underbart.

Den 18 november vände han sig fr mage till rygg första gången. Jag och Linus blev helt chockade. Det var ju verkligen tidigt. Och nu i onsdags körde han en vändning också.

De senaste veckorna har han även hajjat hur skoj det är att slita av mamma (och andra långhåriga) håret. Jag fatta aldrig varför folk sa att man blev tunnhårig när man ammade. Nu vet jag: - ammar du så har du ett litet barn, ett litet barn sliter av ditt hår!. Jag som trodde det var ngt hormoniellt! ;)

Liam har börjat böja på benen då man håller honom under armarna och "studsar" med honom i luften. Han är "med" på ett annat sätt. Mycket roligare än de där sladder benen han hade förut ;). Men alltid lika söt med både  sladder- och hopp-ben :D!!!

Aldrig ngonsin har vi bråkat så mycket, som sedan Liam kommit till världen. Vi oroar oss, vi är inte alltid överens.
Vi måste samsas och komma överens om hur man har hand om något man älskar så mycket, mer än livet självt.
Det är inte alltid lätt. Det är OFTA svårt, men ALLTID värt det.

Jag har aldrig heller kännt så enorm kärlek till Papi som fter Liam kom hit. Linus är n givmild Papi, sambo och vän. Han ställer upp i vått och torrt. Han ställer krav på mig att inte sitta och gnälla. Och Gud vad jag kan bhöva det!
Många gr går det vägen. Andra år han en verbal uppläxning ;).

Han har ett hjärta större än de flestas. Han är n sann humanist. Och vi delar många åsikter. Jag är så dålig på att säga dessa ord till honom. Han örtjänar så att få höra dm!
Jag ska försöka bli bättr på det.

Älskar dig  Linus!

Papi har fixat ett trådlöst tangentbord åt mig! Nu kan jag sitta i soffan och skriva!!! (datorn är ikopplad i tvn) Perfa, blir liite omständigt att ha datorn OCH ett barn i knät alltsom oftast!

Vi var på bvc i Måndags. Liam fick sina vaccinations-sprutor. Han var JÄTTEDUKTIG! Grät örstås när han fick sprutorna. Men humöret var snabbt på topp igen! Värre var det när jag skulle sätta på honom hans vantar. Då blev köttkorven lite sur!
Barnmorskan har mer rätt än vad hon anar då hon säger att "han är charmig och bestämd!". Liam gillar Bm Lena. Fast å andra sidan gillar han dem flesta!

Han väger nu 6,2 kg o är 63 cm ör dem som undrar!

jag blir så less... jag blir så frustrerad. När lederna värker.
Tankar om VARFÖR ska allt vara så svårt, göra så ont?!
Att se sitt lilla barn gråta och inte själv kunna lyfta honom, gå runt med honom. Att inte kunna knäppa igen en j-a body! Lyfta honom alla gr på babysången som han tycker är så roligt. Jag känner mig hemsk då...
Få vet hur frustrerande det är...

Jag har dock en nära släkting som för mig är en jättestor förebild. Hon är jättetrevlig, har en jättego familj, är vacker, underbar och framför allt väldigt glad. En av de absolut gladaste och trevligaste personerna jag känner faktiskt, och hon har reumatism. Hon gnäller inte! 
Hon ger mig, ovetandes om det själv, hoppet tillbaka när det är nere. Jag tänker då "inte nog med att allt inte behöver vara skit, det kan också vara väldigt ***** bra!". Hon vet inte detta men en dag ska jag säga det till henne =).

Jag brottas med tankar om att det är så besvärligt, att ovissheten om hur det kommer vara om 1 år, eller ens imorgon. Jag vet aldrig... kontra tankar om att jag har sådan TUR att det inte är värre än vad det är!
Att det faktiskt bara är IBLAND jag har så himla ont.
Det här är faktiskt den utan tvekan underbaraste tiden i mitt liv, ja lever den nu!
Liam är glad, han är förstående. Det gör inget om bara varannan knapp är knäppt på bodyn. Eller om han och mamma byter blöjor i soffan istället för på hans skötbädd. Killen har distans, och han är SNÄLL. När mamma blir ledsen ler han med sitt solskens leende som säger:
"mamma det gör inget! Se så underbart vi har det. Småsaker spelar ingen roll! Det är vi nu, och vi har så jättekul tillsammans. En sak kan du alltid göra, leka med mig och vad kul vi har när vi sjunger. Ryck upp dig!"

Ni ser vilket smart pojke vi har!

ja struntar i att skriva o lägger upp bilder ist. de e lättare.....

jag måste verkligen bli bättre på att blogga! men det är så SVÅRT medans man ammar (som jag emellertid JÄMT gör ;)...) och med onda leder.
För tillfället ammar jag medans jag har datorn "framför" liam på kudden. Går sådär kan jag ju säga. Inte så smidigt. Liam fiser som bara den på datorn så han visar ju verkligen sitt misstycke =S!
Så hur ska man göra då? Använda trådlöst tangentbord? Blogga via mobilen? Men jag har inget trådlöst tangentbord o kan inte surfa via min mob (o även om jag kunde det så funkar inte t9 på min mobil. fatta hur lång tid det skulle ta att skriva ett inlägg, o hälften av gångerna med vänster-armen!
Att blogga då man inte ammar el underhåller Liam är inget alternativ då tiden inte finns hehe ;).


Skaffa barnvakt så jag kan blogga känns ju sådär, dels är det inte helt enkelt att skaffa barnvakt överhuvudtaget. Sen vill ja inte lämna bort honom för att kunna skriva.

Bara nu när jag skrivit fick jag lägga bort grabben en sväng för att kunna skriva. Men han började gråta.... så nu sitter vi här m både barn o dator i knät igen. Varmt o väldigt otympligt....

HUR GÖR NI EG?

Liam har varit lite krasslig. stackaren har eksem. han är så gullig. Nu ligger han och soveer, äntligen får han lite sömn. I sin pappas trygga famn. Hans far har somnat också,,,
Jag är så grymt lyckligt lottad

ligger o jollrar för fullt! Svarar när man pratar m honom. Skrattar gör han också... gud så söt. Tänkte filma honom m min mob. men den e full på filmer o bilder så skulle lägga över på datorn. saknade drivrutiner men när ja skulle ladda ner det så tror jag att jag lyckades ladda ner ett avancerat virus ist! ajaj....

... jag får min fina blåa rock och blir inpluggad i maskinen på bilden nedan som mäter babyns puls och mina värkar.

De byter skift och Ängeln Anna uppenbarar sig i rummet. Hon ska komma att förlösa mitt barn, en undbar människa som jag kommer älska i hela mitt liv.

Värkarna är i full gång. De är kraftiga som innan och kommer ofta. "täta men korta värkar" står det i journalen. Jag hade inte ätit på länge så blir serverad en hel bricka med mackor juicer saft vatten och nypon och blåbärssoppa. Det enda jag fick i mig var blåbärssoppan och det var knappt!
Resten fick papi som redan fått fika men fortf var hungrig. Han satt i en myysig läderfåtölj och blev lite bortskämd av Ängeln Anna =)! Så bra var hon att hon tom hade tid att skämma bort världens gulligaste Papi!

Jag fick "hoppa" in i duchen (tro mig eg hoppades det ingenting). Jag sattes på en stor pilates boll. Skulle göra runda rörelser med höfterna. Tro mig det SISTA man vill göra när man har värkar är att dansa samba näck på en boll.... inte heller gärna framför karln!
Han satt och tittade storögdt på mig, jag kunde inte prata ngt alls för värkarna kom så tätt. När jag inte tyckte det kunde bli mer pinsamt så spydde jag ner hela mig själv m blåbärs-soppa (obs detta är den ocensurerade versionen!). Jag hade en kräk-påse men kunde omöjligt träffa den under tiden jag hade dessa värkar!

Dock klarade jag av att "rulla bort" den mesta smärtan av 2/3 värkar... villket är bättre än inget!!!

Efter duschen kollar hon hur mkt jag är öppen. Bara 3 cm fortfarande!!! Helt oförändrat. Tappar hoppet lite! Även Papi blir mkt förvånad och tyckte det var trist. Kl är nu 22:45. Jag frågar hur lång tid det tar att öppna sig. Anna förklarar att det är svårt att säga men ugn mellan 1-2 tim per cm i detta skedet. Papi börjar ana att det kommer ta ett bra tag. Anna erbjuder mig akupunktur.  Jag tackar ja men är skeptisk. Hon sätter dit "ying o yang sing o sang o kors o slang" el något. Gör inte ont men känns obehagligt, speciellt den på tummen (det enda som den gör är ger min hand lite spasmer. Får lite ryckningar som känns obehagliga. Jag är för utmattad för att säga ngt. Det kanske ska va så tänker jag. Enligt mig funkar inte akupunkturen alls. Men enligt Papi ser jag "helt dum i huvudet ut" så han menade på att det måste funkat. Vad vet jag, kanske funkade det ytterst lite och fick mig att se knäpp ut. Eller så är det bara så jag ser ut men Papi inte insett det försen nu... stackars Papi!
En halvtimme senare är läget inte bättre, (23:15) samandragningarna kommer GLESARE!!! Nu 5-6 min!!!

Anna erbjuder mig en spruta (morfin-liknande) så jag ska få sova. Risken är att värkarna avtar men hon menar på att jag måste sova och få vila lite. Jag är mkt anti först men Papi övertalar mig. (ville inte att de skulle avta ). Jag får en spruta 23:45 och känner mig dåsig. Papi ligger i soffan och får en filt. Han flyttar sig så vi ligger bredvid varandra... (alltså hans fåtölj nedanför min säng). Tidigare fick han inte röra mig, men med en spruta i  systemet är det mysigt att hålla handen (haha nej men hade för ont innan för att hålla handen. Och "bökade" folk med mig så blev kramperna svårare). Jag lyckas slumra till. Vaknar mellan värkarna som är ugn var 5e min el liknande. Lyckas slumra mellan dem för jag är så dåsig. Men vaknar hela tiden av de starka kramperna. Det är fantastiskt att man ändå kan hämta energi på "powernaps" på 5 min intervaller hehe.

Värkarna börjar göra mer ont och känns ANNORLUNDA. Kändes på ett helt annat sätt än de innan. Papi ringer på larmet och Anna kommer för att kolla till oss. Hon kollar mig och jag var öppen 5 cm!!!
Kl är 01:35 och jag får lustgas!!!
02:30 blir jag undersökt och visar 7 cm öppen!!!
02:43 "tvingas" jag att stå "knästående, framåtlutad". Det var enda gången som jag totalt missbrukade lustgasen. Det gjorde ONT i nedre delen av buken eftersom jag tidigare fått 2 rejäla hinnsvepningar tidigare på dagen. När jag stod upp eller var framåtlutad så fick jag starkare och fler samandragningar. Dock hade inte Anna vetat om detta. Kanske hade jag sluppit då... Men vad gör det. Allt gick ju bra.
När jag var knästående försökte jag iaf hissa ner mig själv med sängdosan men Papi sa åt mig att sluta haha.

03:00 säger jag till Anna att det "trycker på!". Hon är lite skeptisk till att det är krystvärkar jag känner. Men när hon undersöker mig så är jag helt öppen. Knappa 40 min efter hon undersökt mig och jag varit 7 cm öppen.  Hon börjar förbereda saker, kalla på snälla sköterskan Lena. Vid 03:15 får jag lov att halvsitta och börja krysta. Det går bra och jag känner den "brinnande ringen" jag läst om tidigare. (det bränner och svider litet).


03:40 är klockslaget då min värld ändrades för alltid. Då jag mötte Liams underbara blick!!! Det var hans fina vackra ögon jag noterade först... helt underbar pojke. Lyckan var helt enorm. Meningen med livet!!!

Han lades vid mitt bröst och började äta för fullt direkt. Jag bara tittade o tittade o tittade på miraklet =D!!! Papi tog kort. När Anna frågade mig efter Liams kläder och jag förklarade att det var hans pappa som både packat väskan och valt kläder till lilla liam blev hon imponerad och sa att det var första gången någonsin hon hört att en pappa packat bb-väskan!

Våran lilla familj kelade. Hans pappa klädde honom medans jag duschade. ♥♥♥

vilken cliffhanger va????!!! jag måste äta lite mat o fortsätta amma! det är knepigt o tar tid o skriva m en hand men skam den som ger sig!!!!

som sagt....

Moster J håller mig sällskap o tar tid mellan värkarna. allt är lite diffust... De kommer nu intensivt. Ugn 5 min emellan. Ibland oftare... men just det att de IBLAND kom mkt mer sällan gjorde att jag visste att förlossningen var en bit bort. Jag har för mig att jag ber Moster J att inte prata med mig. Alternativt röra vid mig eller både och. Jag behöver space och får det. Jag ligger fortfarande i soffan. Av ren utmatning får jag lite sömn (om man kan kalla det för det) mellan värkarna. Det känns som lite längre men när jag frågar Moster J rör det sig om en samanlagd tid på ugn 15 min jag fått sova. Att vara tyst och ifred är det enda som får mig att gå igenom värkarna. Papi kommer hem fr jobbet och löser av Moster J. Under hela dagen eskalerar värkarna. Fast jag orkar inte bry mig... har fullt upp med att ta mig igenom värkarna och nu är jag TRÖTT!!!

Jag förflyttar mig senare mot sovrummet. Värkarna är mellan var 5e o 2e min. De är intensiva och jag kan inte prata medans jag har dem. De håller i sig var 3e min och är så ett bra tag!
Jag  tål smärta men började bli orolig för att föda hemma i sängen. Jag ber papi ringa förlossningen där de verkar tycka att det inte finns ngn anledning för mig att åka in. dessa tim mellan 14-20 kommer i efterhand att vara de jag tycker var jobbigast och då var inte ens det så jobbigt eg!

Lustigt tänker jag och säger åt papi att ringa Sugah J för att rådfråga henne. Jag är inte talförig för värkarna kommer så ofta. Jag minns att jag säger högt till mig själv att "det här är inte normalt!" när jag hör en ljudlig smäll ifr nedre delen av buken/ryggen samtidigt som det gör ont. Ngr sekunder senare forsar vattnet!!!

Papi avbryter samtalet. Åker och hämtar bilen och packar med bb-väska och dylikt. Humöret e gott och resan till Us var guppig ;). Väl vid Us springer Papi in och hämtar rullstol, sätter mig i den och "ställer mig" i receptionen vid södra entrén medans han ska parkera. jag sitter vid ett bord o pustar och frustar. helt ovetandes om att Papi blivit utlåst men kommit in när ngr besökare gått ut!!!
Tur att jag inte visste ngt haha!
Han kör mig till förlossnings avdelningen där det också är LÅST. vi får ringa på för att bli insläppta. Så här i efterhand är en heads up till alla blivande "föderskor" att ta den hedreliga ingången vid förlossningsakuten.

vi får ett rum. jag blir undersökt och är 3 cm öppen! BARA???!!! känns det som. alla dessa värkar till ingen nytta?
....................................................................

jag ska bara amma!!!!!!

Givetvis gick jag över tiden. Precis som jag trodde!
På min sista tid hos Bm innan förlossning så gav hon mig en lapp med en bokad tid nere på förlossning. Tiden var dagen efter Beräknad födsel (8/9) och det skulle tydligen vara ett samtal om igångsättning hos en läkare (Marie) jag träffat innan.

Väl där, den 8/9. Med min syster Moster L som sällskap. Anmälde jag mig på förlossningen. Vi fick sitta ner och vänta. Det togs ngr prover och vi hade kommit överens om att om det skulle bli gynundersökning skulle hon lämna rummet som vi hade blivit hänvisade till. 
Innan jag vet ordet av det kommer det in en ung man med chanel glasögon. Med ett uttal jag inte kunde förstå och ett namn jag inte kunde uttala. Han var italiensk tror jag. Han frågade mig varför jag ville bli igångsatt. Som ett frågetecken satt jag fortfarande och undrade hur "Marie" blivit 20 år yngre, bytt kön och dragit på sig en schysst dialekt. Grejen var ju att jag inte ens visste att jag ville bli igångsatt. Tiden jag fått av Bm var inte ngt jag ens frågat efter. Och vart var Marie...

Innan jag vet ordet av det är mina brallor nere vid knäna, läkaren känner efter hur mkt öppen jag är (endast 1,5 cm) och gör en HINNSVEPNING.
Allt inför Moster L som vid detta laget såg lite skärad ut. Tystnaden är stor när läkaren lämnar rummet lika fort som han kom in. Jag bryter tystnaden och frågar Syster "VAD FAEN E EN HINNSVEPNING??????!!!!!!!!".

Hon hade svar på tal. Nu vet jag att de ugn "sveper runt" där inne för att på så väg få igång en förlossning.
Nu vet ni det, så får man en hinnsvepning av en italienare helt utan att ens ha bett om det!
Jag tyckte inte ens att det gjorde ont. Fick en ny tid veckan därpå på måndagen den 13:e där det återigen skulle snackas igångsättning.

Jag blödde efter hinnsvepningen och det var normalt läste jag mig till. Dock började det göra mer ont och jag började blöda mer till helgen så på söndagen åkte jag och Papi upp till förlossning för en undersökning. Väl där gjordes en gynundersökning. Var fortf bara öppen 1.5 cm. Hon nådde inte (har en bakåtlutad livmodertapp) till att göra en hinnsvepning så rejält. Kändes inte så mkt liksom förra gången! Åkte hem. Redan innan det besöket hade värkarna börjat sätta igång... molnande rejäl värk. Men de var ju lite från och till. Värkarna kom igen på kvällen. De gjorde ont och var ihärdiga under  natten men aldrig tillräckligt "jämna" för att vara nära förlossning. På morgonen hade jag ont och jag hade nästan inte fått ngn sömn alls. Ngr tim MAX. Papi fick stanna hemma på förmiddagen, vi trodde först att det var nära förlossning. Värkarna var ibland så täta som var 5 min. Men blev sen var 10e ugn som det varit innan.
papi åkte till jobbet och Morfar skjutsade mig till Us där jag hade en tid. Kommer ihåg att jag hade ngr rejäla värkar i bilen på väg dit, men sa inget till Morfar för att inte oroa honom. Värkarna var rejäla och så att jag tappade andan nästan. Väl på besöket kollade hon hur mkt jag var öppen. Jag minns inte riktigt men tror att jag var öppen 2 cm el ngt liknande. Jag fick en REJÄL HINNSVEPNING. Ajaj men nu i efterhand vet jag att det var SÅ värt det.
Sen fick jag frågan om jag ville ha EN TILL. Jajjemensan svarade jag! Helt sjukt att man tackar ja vänligt o bestämt till en sådan förfrågan men alla som har gått en v över tiden vet att man är OTÅLIG o gör MYCKET för att få träffa den lilla. Vi gör beslutet att inte köra en igångsättning dagen därpå utan bokar in en ny tid ist....

Dock har jag mkt ont i nedre delen av buken efter dessa hinnsvepningar. Och medans jag har samtalet om hurvida vi ska göra igångsättning har jag en heeel del värkar!!!
Jag försöker ta mig med staplande steg fr förlossningsavdelningen. Det här var bland det svåraste med hela förlossningen! Jag ringer efter Morfar som får komma och hämta mig i rullstol halvägs ut fr Us. Värkarna kommer fler och fler och det ömmar....

Väl hemma lägger jag mig i soffan (tror att jag och morfar köpte mackor också). Jag kan knappt äta men förstår att jag måste! Värkarna kommer oftare och oftare.... Morfar tar tid på dem.
När han väl måste åka kommer Moster J.