jag blir så less... jag blir så frustrerad. När lederna värker.
Tankar om VARFÖR ska allt vara så svårt, göra så ont?!
Att se sitt lilla barn gråta och inte själv kunna lyfta honom, gå runt med honom. Att inte kunna knäppa igen en j-a body! Lyfta honom alla gr på babysången som han tycker är så roligt. Jag känner mig hemsk då...
Få vet hur frustrerande det är...

Jag har dock en nära släkting som för mig är en jättestor förebild. Hon är jättetrevlig, har en jättego familj, är vacker, underbar och framför allt väldigt glad. En av de absolut gladaste och trevligaste personerna jag känner faktiskt, och hon har reumatism. Hon gnäller inte! 
Hon ger mig, ovetandes om det själv, hoppet tillbaka när det är nere. Jag tänker då "inte nog med att allt inte behöver vara skit, det kan också vara väldigt ***** bra!". Hon vet inte detta men en dag ska jag säga det till henne =).

Jag brottas med tankar om att det är så besvärligt, att ovissheten om hur det kommer vara om 1 år, eller ens imorgon. Jag vet aldrig... kontra tankar om att jag har sådan TUR att det inte är värre än vad det är!
Att det faktiskt bara är IBLAND jag har så himla ont.
Det här är faktiskt den utan tvekan underbaraste tiden i mitt liv, ja lever den nu!
Liam är glad, han är förstående. Det gör inget om bara varannan knapp är knäppt på bodyn. Eller om han och mamma byter blöjor i soffan istället för på hans skötbädd. Killen har distans, och han är SNÄLL. När mamma blir ledsen ler han med sitt solskens leende som säger:
"mamma det gör inget! Se så underbart vi har det. Småsaker spelar ingen roll! Det är vi nu, och vi har så jättekul tillsammans. En sak kan du alltid göra, leka med mig och vad kul vi har när vi sjunger. Ryck upp dig!"

Ni ser vilket smart pojke vi har!